I Betesda Church har vi fem fadderbarn vi understöder. Här är färska hälsningar från barnen i Indien skrivet av Gabriel Grönroos, verksamhetsledare för FSPM. Som Gabriel skriver behövs flera understödjare så läs och fundera.

Jag hade förmånen att få besöka skolhemmet, stenkrossarbarnens skola och yrkesskolan 5-10 december. Det var en glädje att se de hundratals barnen som var glada över att få gå i skola. På Bethania Residential School i Kodada blev det stor fest när de finländska gästerna anlände tisdagen den 7.12. Visserligen regnade det, men det hindrade inte barnen och lärarna från att stå vid grinden och välkomna oss. Det första vi fick göra var att högtidligen inviga den nya fina muren som till stora delar omger området – budgeten räckte inte för att bygga mur riktigt hela vägen runt eftersom området är ganska stort, men framsidan av tomten är i alla fall murförsedd. Det skapar en trygg känsla av innergård, håller barnen innanför och obehöriga utanför.

I år hade ganska många faddrar bidragit med en extra julgåva på 1.500€ som gjorde att vi kunde dela ut en extra present så här lagom innan jul. Ett stort tack till alla som bidragit! Vi hade en särskild samling för dem då jag hälsade från faddrarna och berättade om den här extra insamlingen inför jul. Och så delade jag handgripligen ut gåvorna till var och en. I lådan de fick fanns en boll, lite choklad, tvål, tandborste, tandkräm, handduk mm. Före det hade vi besökt alla 22 klassrum där barnen höll på med sina olika ämnen – det var telugu, engelska, matematik, social science m.fl. ämnen som i klasserna 1-10 stod på läsordningen. Barnen verkade glada över att få långväga gäster, men var ett land som Finland kunde finnas det var det inte många som hade någon aning om. Det skulle inte vara fel om skolan skulle få några världskartor att hänga på väggen – så att vi skulle kunna visa hur långt det är mellan Finland och Indien och samtidigt åskådliggöra världen utanför Kodada. Jag frågade också vad de ville bli när de blir vuxna och då var det närmast doktor/sjukskötare, ingenjör, lärare och polis som stod på önskelistan.

Efter lunch blev högtidlig fest med hela skolan – med alla 480 elever och deras lärare. Det kändes som julfest med hedersgäster som hedrats med blomgirlander, utklädda barn som dansade, sjöng och reciterade och nervösa lärare som försökte få tekniken att fungera med blandat resultat. Mot slutet av festen bjöds gästerna upp på podiet, gavs gåvor och behängdes med sjalar. Och så skulle en av gästerna förstås hålla lite tal också,,,

Senare på dagen fick vi också vara med och inviga de nya lärarbostäderna med plats för fem lärarfamiljer. Små men funktionella lägenheter som innebär att några lärare kan bo på området och inte behöver åka långa vägar för att komma till sitt arbete. Men det var ju först och främst för barnens skull vi rest den långa vägen till Kodada. Och besöket blev också särskilt festligt för de 200 barnen som får sin skolgång och sitt boende finansierat tack vare alla trogna faddrar och projektet som FSPM får pengar till även från utrikesministeriet.

Följande dag besökte vi stenkrossarbarnens skola med lite samma procedur, besök i alla klasser, utdelning av presenter. Stenkrossarbarnen fick ett liknande paket som barnen på skolhemmet och med tanke på deras hemförhållanden i stenkrossarbyn var det mycket välkommet.. En typisk stenkrossare arbetar från 6.30-18.30 6 dagar i veckan, dvs. hela den ljusa tiden av dagen. Arbetet går ut på att efter sprängning med slägga slå sönder stenen till mindre, ca 10-15 cm långa stycken. Vi talade med en man som gjort det här i 20 år, Han krossar sten motsvarande ett lastbilsflak på 2 dagar och för det får han 400 rupies i lön. Det motsvarar knappt 3,50€ som dagslön. Men hans två döttrar går i vår skola, på ettan resp. tvåan.

Jag intervjuade några av barnen i de olika skolorna och det kanske starkaste intrycket gjorde 10-åriga Lakshmi som går i stenkrossarskolan. Lakshmi, som alltså går på femte klass, har redan lärt sig mycket (t.ex. läsa och skriva) som hennes föräldrar inte kan, som förhoppningsvis ska ge henne en chans att bryta sig ur fattigdomscykeln. Jag frågade Lakshmi vad hon drömmer om att bli och det skar i hjärtat när hon svarade: ”Jag är för fattig för att ha framtidsdrömmar”.

Då förstod jag vilken oerhört viktig uppgift skolorna har för att ge hopp, skapa tro för förändring och förmedla de kunskaper och färdigheter som krävs. Hopplösheten eller tron på att inget kan förändras lever annars stark. Och många är de barn som redan i tonåren följer sina föräldrar i fotspåren och blir stenkrossare – eftersom de inte fick gå i skola och andra alternativ inte fanns. Så vår skola, som är helt beroende av stöd för att kunna ge undervisning åt dessa fattigaste av de fattiga, behöver fortsättningsvis få hjälp med sin ekonomi utifrån eftersom de här barnens föräldrar ju inte har råd att betala den normala skolavgiften.

Vi behöver därför flera faddrar även för barnen i denna skola för att kunna fortsätta stöda dem även när det utrikesministeriestödda bidraget tar slut om några år. Vi är så tacksamma för alla faddrar som gör hela detta projekt möjligt. Om du vill vara med och förändra en lite människas hela värld – bli fadder! Skriv ett mail tillgabriel@fspm.fi.

Inga svar

Lämna ett svar